jag sitter nerkrupen i soffan nu. det var längesen jag satt ner och verkligen tog mig tiden att skriva. skriva på riktigt. allt som fattas nu är ett glas vin och lite choklad, men då hade jag fasen i mig somnat så det blir inget med det. té kanske? ja. kommer snart

 

så

här sitter jag, med en miljon känslor i kroppen. har en känsla av att det här kan bli långt. jag har inte delat med mig så mycket på sistone. av mig själv. ytligt kan vi alla läsa om på vilken sida som helst. men det är ju här ni får min version och mina känslor. take it or leave it.

jag vill börja med.. bowlingen. just nu. jag vågar knappt tro på mig själv. eller missförstå mig inte. jag vågar knappt tro att det jag gör är sant. jag vill inte säga för mycket, för jag är inte vid mitt mål än. men gosh, jag är så redo! ni förstår inte.

vi kan fortsätta med den andra sortens träning jag har tagit på allvar. gym. jag tror aldrig jag har tyckt att det har varit så kul innan. (yikes va positiv jag är, vem är jag?) haha. att börja från att nästan gråta för att jag 'måste' gå dit till att försöka planera in extra pass hit och dit. det har även börjat ge resultat - vilket ni som följer min blogg fått läsa om. jag har en helt ny garderob. jag känner mig finare, jag trivs med mig själv. tänk att så lite, kan göra så stor skillnad.

 

jag känner nog lite att jag har förändrats en hel del på sistone. har ni märkt det? ska man verkligen märka på sig själv när man 'växer upp'? eller vad jag nu håller på att göra.......

 

vi kan väl fortsätta med de senaste besluten jag tagit? som har med ovanstående grejer att göra. jag valde att skippa en/några tävling och fokusera på mig själv, att må bra, att få vara hemma med familjen och bara vara. ha lite vardag. jag är klar nu. hahaha. jag längtar som en djur efter att få sätta mig på ett flygplan med världens minsta packning med kläder och tunga väskor. precis vad jag ville att jag skulle göra. och det kom precis lägligt. imorgon är det två veckor kvar på hemmaplan, sen är det dags. 'there is no place like home' så är det. tro mig, jag vet. man har tryggheten. man har sina vänner. man har sin familj <3. och det är tack vare er att jag sitter här idag med ett leende på läpparna, större än på länge, och är redo för nya utmaningar. man uppskattar det man  har mer när man får uppleva en tid utan det. -som i en resa.
jag valde att visa min familj hur mycket jag uppskattar dom genom att göra min första tatuering för drygt en månad sen. ni har sett den va? men ni har kanske, troligtvis inte, den blekaste aning om vad den handlar om. och det berättar jag en annan gång. lite längre ner i texten kanske... den som läser får se.

 

på sistone har inte allt gått som en dans på rosor heller. och jag är väl inte jättebra på att dölja hur jag tycker, tänker och känner - även om jag ibland borde lära mig att hantera sånt bättre, men det är väl charmen med mig antar jag ;) det har varit lite up's and down's. mycket hålls på att redas ut. dels mitt självförtroende. jag påstår inte att jag hade dåligt självförtroende, för då ljuger jag. men det sattes på prov ett tag. jag har lärt mig att jag ska lyssna på mig själv, ingen annan. jag har lärt mig tänka och se på saker på ett nytt sätt tack vare detta. så det som inte dödar, det härdar. desto fortare man inser det, desto bättre.

en annan grej som har sats på prov är min kropp. bokstavligt talat. jag har i många år haft problem med min rygg, från och till. jag har haft kontakt med min sjukgymnast ett par år, en och samma.
 förr var det en fråga om muskler, jag var för svag i ryggen. idag är det annat. vad vet jag inte riktigt än, men får förhoppningsvis svar mycket snart. mina problem? tja det är väl inte intressant att ta här. men bowla och gymma gör inte ont. tackar man för! jag, tillsammans med min mor och min sjukgymnast beslutade att ta det vidare, jag har iallafall träffat en ortopedispecialist på idrottare/atleter. han har tagit sig en titt och nu har jag fått en magnetröntgen tid på fredag. håll en tumme tack?

 

vad har vi mer då? till lite roligare grejer. jag går på moln. gårdagen var fantastisk. det är svårt att förklara för någon som inte är musikintresserad. men för mig, har sagt det fleeeeera gånger tidigare, är musik heligt. mår jag bra så lyssnar jag på musik, är jag arg lyssnar jag på musik, är jag ledsen lyssnar jag på musik. jag känner genom musiken. igår står ca 40.000 personer i en och samma lokal, med tak, och sjunger med, dansar, skriker, njuter av tre fruktansvärt genialiska killar. swedish house mafia. stämningen var helt otrolig. jag får gåshud av bara tanken. we came, we raved, we loved. you came, you raved, we loved it.

gåshuden har suttit i hela dagen för övrigt. idag var det match, mina fina spaderbrudar visade ännu en gång att vi är bra. jag har längtat tills att få spela idag. i det ljusblåa laget. åh. er tycker jag om. och idag hade vi verkligen kul. vi bowlade bra, vi var ett lag, vi gjorde vårt och vi vann. vad mer kan man begära? inför juluppehållet så leder vi serien också. obesegrade. smaka på de, ni!

 

mitt té blev visst kallt. tusan också.

jag har skrivit så mycket nu så jag är helt yr i huvudet och vet inte om jag sluddrar när jag skriver. jag är lite trött, det får jag faktiskt skylla på. konserten var slut sent och jag skulle upp tidigt för att flyga till match. så ber om ursäkt om det är oläsligt. har jag missat något?

jag uppskattar alla kommentarer, bra eller dåligt, allt! vilka är ni som läser? jag tycker om er :) ni ger mig en spark i röva varje dag, det tackar jag för :) jag förvånar mig själv oftare nu, tack vare er. jag sliter och jag får resultat, tack vare er. ni inspirerar mig. jag hoppas att jag kan ge lite tillbaka.

 

jag ska nu hälla ut mitt té, ta en dusch och göra mig klar för lite sömn. imorgon är en ny dag, klockan ringer tiiiiidigt för det är bowlingdags med mina boys. dubbelmatch borta i min andra hemmahall, helsingborg och sen bjuv. vi hoppas och siktar på 4p imorgon!

 

återigen tack. och förlåt. tack för att ni finns och förlåt ifall jag har yrat runt i texten.

godnatt mina vänner. ni är så bra. <3